LYDIA

Hyssna i helgen. Det var bra. Jag promenerade och åt och läste och stickade. Helt slut efter förra veckans 9 to 5-dagar och gruppövningar i skolan. Jag hängde med Rita, som sa att jag nog skulle vara bättre på att ta hand om henne om jag hade egna barn. Jag har aldrig träffat någon så kärnfamiljshetsande person som Rita. Typ varannan gång vi ses frågar hon: "när ska du och Nisse gifta er?" Hon hade också en ganska invecklad tanke om kärnfamiljen, som går ut på att once you're in it, you never get out. Egentligen är det bara barnen som kan utgöra kärnfamiljen, resonerade hon, eftersom föräldrarna ju också är barn i sina egna kärnfamiljer. För att vara 7 är hon rätt avancerad. Rita om att äta godis med kusinen Kajsa: "det är våran favoritaktivitet." Hon har också utvecklat ett intresse för utdöda djur, som hon har en massa info-kort om. En speciell ödla tyckte hon hade vissa likheter med Selma: "Selma är den nutida fossilen Gallimmus. Inte för att vara taskig då, men..."

Ärligt talat fattade jag aldrig riktigt det där med fossilen. Jag tror det hade nåt med envishet att göra.

Känner du ofta att dina litterära erfarenheter inte sträcker sig längre bak i tiden än 1990-talet? Skulle du vilja svänga dig lite med litteraturhistoriens giganter, fast somnar så fort du bläddrar lite i nån dammig antologi på bibblan? Lugn! Här kommer snabbversionen. Först ut är AGAMEMNON av Aischylos.

Medverkande: Agamemnon (kung), Klytaimestra (hans fru), Aighistos (hans kusin), Kassandra (dotter till kungen i Troja och dessutom sierska), några oviktiga, kören (det fanns alltid en kör i grekiska dramer).

Bakgrundshistoria: Agamemnons brorsa Menelaos, som också var kung fast i Sparta, var gift med Helena (aka "den sköna Helena", även känd från Iliaden). Helena var en het brud, och allt var frid och fröjd ända tills gudarna la sig i. Det var Hera, Athena och Afrodite som blev osams om vem som egentligen var snyggast. De bad en kille, Paris, som helt oskyldigt vallade sina får på ett berg i närheten, att avgöra tvisten - men eftersom de grekiska gudarna var förslagna jävlar mutade de honom med olika grejer. Afrodite lovade bort Helena till honom och kammade hem vinsten. Paris tog med sig Helena från Menelaos palats hem till Troja, och sen brakade helvetet lös.

Menelaos och brorsan Agamemnon rustade till krig och satte av mot Troja, som de belägrade i tio år innan de slutligen besegrade staden. Men eftersom ni har sett filmen TROY med Brad Pitt, Orlando Bloom, Diane Kruger och några till, plus har koll på det här med den trojanska hästen, så vet ni redan allt det där.

Agamemnon var en tuff jävel. För att få bra vind i seglen när de skulle till Troja offrade han sin äldsta dotter Ifigenia. Av förklarliga skäl är Klytaimestra rätt förbannad. De har två andra barn, som bor hos en kompis nån annanstans: Orestes (känd från bl a de två omskrivna uppsättningarna av hans egen story, Orestien, i Gbg i höst) och Elektra (känd från det sk "Elektrakomplexet" inom pskykoanalysen). 

Dramat börjar när kriget precis har tagit slut och Agge har vunnit. Klytaimestra skriker av lycka på ett lite överspelat sätt och pratar mycket om vilken bra och trogen hustru hon har varit under de tio år som har gått. Så kommer Agge åkande till borgen där de bor, och med sig i vagnen har han Kassandra. Hon är dotter till kungen i Troja och är en del av Agges krigsbyte. Nu ska hon bli hans slav. (Grejen med Kassandra att hon är sierska. Anledningen till detta är att guden Apollon blev tänd på henne och försökte impa genom att ge henne förmågan att se in i framtiden. När hon ändå inte ville ligga med honom lackade han ur och gjorde så att ingen någonsin skulle tro på vad hon siade om, fastän det var sant). 

Klytaimestra kvittrar på och fjäskar. Hon kommer ut med ett gäng mattor, så att Agamemnon ska slippa gå på marken. Hon håller en lång monolog om hur ledsen hon har varit. Oj så jobbigt det var, oj vad hon oroade sig, ibland höll hon minsann nästan på att ta livet av sig av sorg. Agamemnon är lite syrlig mot henne eftersom hon brer på så mycket. De går in i borgen tillsammans.

Kvar utanför är Kassandra som håller på att få ett nervöst sammanbrott. Eftersom hon kan se in i framtiden fattar hon att det är mord och elände på gång.

Vad nu?! tänker ni. Vadan detta? Jo! Det är nämligen så att medan Agge har varit i Troja och krigat, så har Klytaimestra och Agges kusin Aighistos kokat ihop en plan. Båda vill hämnas på Agge: Klytaimestra för att han offrade deras dotter, och Aighistos för att Agges farsa mördade Aighistos två bröder när de var små barn. Nu är Klytaimestra dessutom rätt sur på Kassandra, Agges nya älskarinna.

Kassandra tycker inte att hon kan göra nåt åt sitt öde, så hon går in i borgen. SPLATTER! SPLASH! Agge ropar: "man slog mig! åh! jag fick ett dödligt hugg!/.../Jag dör!" Kören, som stått utanför och lyssnat på Kassandras spådomar, stormar borgen, men för sent! Agge ligger död i ett badkar, Kassandras lik ligger bredvid och Klytaimestra står böjd över dem med en blodig yxa i handen.  

Kören säger att det var väl inte så schysst. Klytaimestra och Aighistos säger att vad ska ni göra åt saken. Sedan tar de över landet.

THE END!

Vad händer här liksom? Imorse låg det här gänget dagstidningar märkligt nog på mitt hallgolv. Det är några stycken. Lite för många till och med för en spastiskt sidvändande tidningsläsare som jag - har jag en helgmorgon på mig kanske jag orkar två. I morse hann jag snabbläddra igenom DN.

(Men om jag ska vara ärlig så är det faktiskt bara Svenska Dagbladet som är ett mysterium; alla de andra prenumererar vi faktiskt på. Tidningsutdelaren fick kanske spatt, lite som när en enarmad bandit plötsligt bara börjar mata ut enkronor.)

En härligt pretentiös period i mitt liv - jag var 17, 18 - var jag fascinerad av tanken att om man lär sig en ny sak varje dag, vilken hög av kunskap man rätt fort skulle komma upp i. Jag vet inte om jag glömde bort att jag gick i skolan och förhoppningsvis tillskansade mig ny kunskap varje dag, eller om jag helt enkelt hade för mycket fritid. Hur som helst gick jag in för det här ganska hårt i ungefär tre dagar innan jag tröttnade. (Nu när jag tänker på det tror jag även att jag läste Sartre över fiskgratängen i bamba och sådär också.)
   Detta är på intet vis något jag bekymrar mig om idag (tack för det, 150% studietakt!). Igår, till exempel, lärde jag mig om den sk. homeriska frågan, läste några sånger ur iliaden samt hur det kan komma sig att rätt sugiga samhällsstrukturer upprätthålls fastän majoriteten skulle vara gladare utan dem. Yes. Nu ska jag sova.

Apropå bloggandets krav på ständig uppdatering: det är så mycket lättare för modebloggarna- de kan bara tjonga in en dagens outfit om inspirationen tryter. Vad har jag? Dagens gruppsykologiska övning?

Tills för ett par veckor sedan uppgick Nils och mina tidningsprenumerationer till en politiskt korrekt, ganska typisk vänstervriden medelklass-samling: Arbetaren, Sonic, Elle, och så GP då. Men! Sen fick Nils ett fantastiskt roligt jobb av nyhetsbyrån som han extraknäcker för, som innebär att man varje måndag eller vad det är möts av Svensk Damtidning, Hänt-Extra och Se & Hör på hallgolvet när man kommer hem. Själv brukar jag ju ha rätt bra koll på kvällspressen och bilagsblaskorna (Sofis Mode, Klick) som jag läser på jobbet, men Sofis Mode är fan snudd på Pulitzerpriset om man jämför med Svensk Damtidning. Känn på det här: 

Om Silvias besök hos Michelle Obama: "Silvia bar en härligt orange kavaj, medan Michelles dräkt flödade av rosor. Och samtalet kretsade förstås återigen kring barnfrågor och droger, men också om livet i stort och om gladare ting. /.../ Tiden flög iväg. Och den timme som avsatts till mötet plussades snart på med en kvart... och ännu en."

Om kronprinsessans skor: "...anlände Victoria och med klapprande klackar skyndade hon över det hala golvet, mot scenen... Men det är knappast lätt att kvicka sig på när man befinner sig på så hög höjd. Och rätt som det var snubblade hon till! Hon må vara prinsessa, men Victoria har minst lika svårt att gå i höga klackar som vi andra!"

Och så fortsätter det: ett reportage om prinsessornas före detta pojkvänner (under rubriken "Prinsessornas ex-kex"). Thérèse Andersson känner den biologiska klockan ticka (vem är ens människan?). Orange höst i kändisdjungeln. 

Se & Hör har också ruskigt skarpa pennor. I #46 kan man läsa om att systrarna Graaf numera inte tål varandra (eftersom de tydligen inte lägger upp bilder på dem båda på sina respektive bloggar), att Camilla Henemark (ni vet hon som var med i Army of Lovers) lever på gatan, eller varför inte om att Lulu Carter efter 15 år bestämt sig för att plocka ut silikonet och göra lampskärmar av dem? Måns Zelmerlöw och Marie Serneholt tindrar ikapp. Amy Winehouse flashar sillisarna. Och så vidare, och så vidare. Nytt nummer varje vecka. 

Nu känner jag mig smutsig. Funderar på att läsa nåt pretentiöst för att rena systemet, typ Nietzsche.  

Nöjesguiden har en bra artikel om "mannen 2009" i det senaste numret (under den kittlande rubriken "vi har kartlagt den verkliga svininfluensan"). Läs läs! Det handlar om pojkvännerna som röstar på feministiskt initiativ men inte diskar självmant, osv osv. Mycket bra.

Nu: hemtenta, hemtenta. Igår tyckte jag att jag skrev smarta grejer om Marx, vet dock inte om det håller för genomläsning.

av Francois Truffaut.

Annika kirrade den bästa fredagskvällen: hemmagjord pizza och bra film. Fantastiska Jeanne Moreau, som spelar Catherine i Jules et Jim, har gjort film sen 1949 och är still going strong. Det ni. Det är dessutom svårt att blunda för likheterna med en nutida fransk klassiker, Amélie från Montmartre, fast Amélie är lite rart knäpp och godhjärtad och Catherine snarare lite obehagligt knäpp och psykopatisk.

Jag har gått in hardcore för att väga upp hemtentahysterin med avslappnade, nedvarvade och gärna husliga göromål (jag har mer än fyra års tentor kvar - nån gång måste jag hitta en modell som funkar utan att jag vill dö i en vecka flera gånger per termin. Jag står väl ut, egentligen, men Nils tycker jag är skitjobbig). Nu bakar jag bröd = en miljon huslighetspoäng.

Mamma (44 år) och Rita (7 år) hade ett samtal om Ritas framtid häromdan:

Mamma: "Rita, när du blir stor ska du väl också bli jurist? Nej jag skojade bara. Vad vill du bli när du blir stor?"

Rita: "Hm, vad heter det, när en sitter vid ett skrivbord och skriver i ett block och en halvligger i en soffa och säger 'jag mår illa, jag orkar inte prata'?"

Vi tror att hon kan ha fått det från en Kalle-tidning. Jag avsäger mig allt ansvar.

Som bekant är jag ju ett stort Rocky-fan. Hittills har det hållit sig på en normal nivå (jag har till exempel inte knäckt åtta råa ägg i ett glas och hivat i mig till frulle och sen kutat ut på morgonspringtur). Men! Idag ska jag boxas för första gången i mitt liv. Den vanligaste reaktionen hittills: "ååh, vad roligt! det är asjobbigt, man vill spy och dö!" (obs - utan ironi). Uppenbarligen attraherar boxning som sport en viss typ av människor. Tyvärr har min partner in crime, Al, bangat ur till förmån för kulturella aktiviteter.

Om ett par månader flyttar jag och Nils till Majorna. Så kan det gå. Igår skrev jag kontrakt, aningen darrhänt för det är ju en lite märklig grej att göra vid blott tjugotvå års ålder. Men mamma peppade mig och sa att när hon var tjugotvå var hon både mamma och husägare. Det känns fantastiskt att för en gångs skull bo nära - nu får jag bara närhetspoäng för Backaplan, och Backaplan står sig slätt mot skolan, Slottsskogen, Andra långgatan och Järntorget.  

update: Jag är hemma från boxningen. Jag är en trött, trött kvinna. Inser att Rocky-hajpen handlar mer om "mot alla odds - över alla hinder"-temat som jag har en sådan fäbless för än om boxning. Men skoj är det.

Initativrika Sara styrde upp en stickkväll och bjöd på linssoppa i veckan. Såhär innan CSN är det ju ingen som har några stålars, och frågan är om det ens den 25:e är nån som har särskilt mycket mer stålars än att det räcker till hyra och käk och kurslitteratur och spårvagnskort. Fast jag gillar ändå den här trettitalsdepressionsgrejen lite, efter all välfärdshets och konsumtionspartajande.

Igår försökte jag dricka öl. Det gjorde alla andra också. Ack och ve, den kollektiva galenskap som uppstår när man efter en månads total pankhet får studielån och lön. Det fanns knappt en kvadratmeter ledig yta nånstans. Jag uppskattar promenadtiden som lika stor som den faktiska öltiden. Andra långgatan - Hagabion - Andra långgatan - Pustervik - Linnegatan - Hagabion och så vidare. Idag ska jag hålla mig på Hisingen, vilket är ett säkrare kort för vem hänger på Hisingen egentligen? Nä just det.

Igår skrev jag ett lagom långt och genomtänkt inlägg om att jag gillar Joyce Carol Oates och nu har börjat läsa hennes nyutkomna dagbok från åren 1973 - 82 och tycker att den verkar lovande. Men. Så försvann allting Hela inlägget. Inte ens för att jag klantade mig utan för att bloggjävlen miffade ur. Det finns få saker som är lika opeppande som att behöva skriva samma grej två gånger, så jag låter bli. Dessutom tror jag inte ens att jag är kapabel till det: min dag har bestått av tre timmars föreläsning, fyra och en halv timmars plugg och sedan tre timmars föreläsning till. Fast jag bangade och gick hem efter halva, förbannad för att en av tre tentafrågor handlar om den enda grejen jag har skolkat ifrån på hela jävla kursen. Min tankeförmåga har reducerats till en liten blöt fläck. Men nu ska Nils laga mat och jag lägga mig i sängen och stirra i taket en stund, och sen kommer allt antagligen att kännas mycket bättre.

Apropå mina beundransvärda studieinsatser idag funderade jag på arbetsmoral och varför jag känner en sån tillfredsställelse av tanken på att jobba, verkligen kämpa skiten ur mig, med mina studier, skriverier eller tecknandet. När jag faktiskt gör det  - det händer inte så ofta - så mår jag ju bevisligen inte kalasbra. Just nu vill jag till exempel krypa ihop i fosterställning och regrediera en sådär arton år. Ändå vill jag maxa mina möjligheter att utbildas och läser hundrafemtio procent, försöker skriva disciplinerat varje söndag, vill att ledmotivet till mina nu jävlar-stunder ska vara Eye of the tiger eller What a feeling eller nån annan svulstig åttiotalshit från nån you can do it!-film, kutar uppför Götaälvbron och ser oerhört mycket fram emot boxning nästa vecka så att jag kan börja identifiera mig med Rocky också. Det handlar inte bara om prestation, tror jag, utan om hela förhållningssättet till tillvaron - att få ut och åstadkomma så mycket som möjligt.  

Nu ska jag äta och sova.

Yes. Jag vet. Jag har blivit fullkomligt urusel på att blogga. Om jag var lite halvdan innan (jag vet ju att enligt bloggkonstens regler så är det bara UPPDATERA UPPDATERA UPPDATERA som gäller för att någon överhuvudtaget ska orka försöka följa) så har jag helt tappat greppet nu. Jag har funderat lite över varför. Utöver de vanliga anledningarna (lite tid, mycket action etc etc) så kanske det kan bero på att jag helt enkelt inte lever ett särskilt händelserikt liv. Det vill säga, inte om man jämför med till exempel syrran. Jag bor inte i en trea med sex andra bruttor och dricker jättemycket rödvin och går vilse i Oslo med min pälskrage som enda vän i natten för att sedan spendera mina dagar bakom disken i Marco Polo-butiken med maxantalet 5 kunder per dag. Nej, istället för jag en oerhört odramatisk tillvaro med lunchlådor och tv-serier och en förkylning som är så långdragen att trettioåriga kriget framstår en baggis i jämförelse. Ack och ve.

Å andra sidan är jag inte lika dålig på bloggeriet som andra syrran, som snittar kanske två inlägg i månaden. Eller Nils för den delen, vars senaste inlägg är från den åttonde september.  

När det ändå handlar om syrrorna - det finns ju några stycken - så var jag och den yngsta av dem på bio igår. Det finns mer gemensamma beröringspunkter för en sju- och en tjugotvååring än man kan tro. Till exempel animerad film: vi såg Upp på Bergakungen. Jag har tidigare peppat för Ponyo, men Rita verkade inte särskilt imponerad. Hon framhöll sin fäbless för Ice Age 3. Som tur var gillade hon Upp. Sedan åkte vi hem till Hyssna igen och lyssnade på Kiss på radion. Rita färglade Hello Kitty i baksätet medan jag sjöng falska stämmor. Bra helg.

 

Annars: plugg plugg, men roligt roligt.