LYDIA

Brunnsboutsikten har verkligen inte gjort sig förtjänt av något klag. Det är helt klart jag och inte den som är emo.

Annars har jag ägnat min dag åt familjebesök och regression. Familjebesöket var odramatiskt och bestod delvis av Alfapet med Rita. Rita är en ganska dålig och surmulen motståndare, måste jag säga, men så är hon ju bara 7 år också. Dessutom hade hon varit på filmkväll hos en kompis och under översovningen bara sovit i sju timmar, så hon var lite sliten. (Barn och sömnbehov alltså.) Regressionen bestod mest av att jag satte på mig ett par gamla jeans och lyssnade på märklig musik medan jag lagade gulashsoppa. Eller vad sägs om följande ska man säga glittrande lilla pärlband av artister: Mando Diao, the Coral, Shakira och Britney Spears?

Imorgon: återgång till verklighet och hetssökande efter socialpsykologiskt orienterade artiklar. Typ. Jag vet inte ens själv riktigt. Är det någon som har nåt göttigt tips? Kom igen. Tänk Zimbardo.

Som ni märker är det inget vidare drag i bloggen. Mitt göteborgsliv har helt enkelt inte så mycket att komma med just nu. Faktum är att det lämnar rätt mycket i övrigt att önska. Ett axplock av sådant övrigt: sinnesfrid, ledig tid, en mage utan oro i, CSN-pengar. 

Farmor Karin mejlar från Addis och berättar om barn som ska flytta ut från barnhemmet och om utflykter de gör. Jag kommer på mig själv med att ibland nästan säga saker på amarinja (oftast "okej" - det finns inget lika omfattande och användbart okej som amarinja-okejet), vilket känns enormt pretentiöst. Det är också sorgligt att känna hur språk glider undan och bleknar bort. 

Om två veckor ska jag flytta härifrån. Tiden känns lösryckt och osäker och jag vill helst bara ta mig igenom den. Att sitta och glo ut över takåsar i Majorna känns ändå snäppet bättre än utsikten över ett förmiddagstomt förortstorg på Hisingen. 


 

De nedersta djuren lever inte utan tillbringar sina dagar uppstoppade, på Naturhistoriska Museet.

Just nu önskar jag, helt i stil med Selma (vars högsta önskan är att leva i Harry Potter-världen), att jag kunde transferera mig tillbaka. Särskilt med tanke på morgondagens mastodontskoldag och redovisning av ett arbete som jag bara lite vagt minns vad det innehåller eftersom det var mer än en månad sen vi skrev klart det.

Efter fyra veckors Etiopienvistelse har jag över tusen bilder. Här är några. Jag tänkte börja lite pedagogiskt med barnhemmet där jag bodde, som inte bara är ett barnhem utan ett ganska stort område med ett flertal olika verksamheter. Det finns en liten stickfabrik, ett sjukhus, en damfrisering och ett injerabageri, till exempel. Här på bilden ovan är en del av kontorsbyggnaden som jag promenerade förbi när jag sportade inne på området.

Barnhemmet startades för ungefär trettio år sen av en kvinna som heter Abebech, och drivs fortfarande av henne. Här har vi Abebech mitt under ett tal. Till höger min farmor Karin som jobbar med fadderbarnsprojektet.
 

Här är några av barnsköterskorna när de bjöd på kaffe en av mina sista kvällar. Det bor inte så många barn på barnhemmet längre, bara trettio stycken. Många har flyttat ut till sina familjer eller släktingar, som i de allra flesta fall finns. Det är ovanligt att ett barn inte har någon familj i livet.  

Längst till vänster sitter Eystash, som även lagade mat till mig och farmor Karin. Väldigt gott. Ingen injera, dock; farmor Karin är inte så inne på injera.


Och här är några av kidsen.

Vi var inte bara i Addis Abeba utan besökte ett gäng olika byar utanför stan. Till exempel åkte vi till Woliso och kollade in det här huset:

som har byggts för fadderpengar (tror jag?) och som ska bli ett minihotell med rum som studenter kan hyra. De behöver bara pengar till fönster och dörrar.

I Woliso besökte vi även hotellet Negash Lodge, åt lunch och chillade med aporna.



På väg till en annan by för att dela ut pengar och kläder åkte vi förbi Rift Valley, om inte mänsklighetens vagga så i alla fall den plats där Lucy och hennes polare brukade hänga en hel del. Etiopien är det land i världen där man hittat flest fossil från våra förfäder. Fräckt. Lucy själv befinner sig dock utomlands för tillfället, enligt ryktet i Houston, Texas.


Ute på landet. Av Etiopiens drygt åttio miljoner invånare är merparten bönder. De flesta har flera mil till närmaste väg, och när en svensk turist åker runt på en av dessa avlägsna vägar i en bil och tar kort genom fönstret kan det se ut såhär: 



Jag hängde med farmor Karin och gjorde hembesök hos en del av barnen som är med i fadderbarnsprogrammet. Här är vi och hälsar på i vad som troligtvis är Addis-slummens enda tvåvåningshus.


En av killarna i programmet bor i det här plastskjulet. Jag hoppas verkligen, verkligen att att de kan få ett bättre hus snart. Vi var och kollade på ett men det låg helt off, var dyrt och inte ens färdigt.

Jag skaffade mig en ordbok och pratade knagglig amarinja efter förmåga. Det är lätt att vilja lära sig: jag har aldrig någonsin blivit så uppmuntrad att försöka mig på ett annat språk som i Etiopien. Det har nog ingenting med mina faktiska språkkunskaper att göra, utan snarare med de fantastiskt vänliga etiopierna. Är det verkligen första gången du är här? frågar de. Du som äter injera och allt! Vakterna på barnhemmet frågade Karin om jag kanske hade studerat amarinja i Sverige. Till slut känner man sig som något slags språkgeni av all bekräftelsen.


Vi äter injera på restaurang. Jag gillar ju nästan all mat, och den etiopiska är inget undantag. Den etiopiska julen går av stapeln den 7 januari och innebär att man äter jättemycket mat. Under mina sista tre dagar åt jag nog mer kött än under resten av tiden, särskilt oxkött och dorowot, stark kycklinggryta med hela kokta ägg. Till barnhemmet kom en oxe från Abebech farm kvällen innan julafton, slaktades och styckades och voilà, barnen fick äta delikatessen tare sega, rått nötkött, till lunch dan efter:

Jag smakade inte (jag är rädd för att få bandmask, det verkar läbbigt).

Elsa, här med sina tre barn (i mitten), en granne och en brorson, bjöd på middag på jullafton.
 
Hon hade lagat fantastisk dorowot; den var så stark att jag blev alldeles snorig. Svårt att åtgärda med dorowotkladdiga fingrar (man äter med händerna - naturligtvis inte när man äter pasta, soppa, eller liknande - vilket jag är ett stort fan av, men det är svårt att göra det lika elegant som etiopierna när man är van vid bestick).
Nioåriga tjejen Isop i vitt och rosa påminner förresten sjukt mycket om Selma när hon var liten. 


Och när man skriver om matkulturen kan man inte missa kaffet. Kaffet, åh, kaffet. Etiopien är kaffets ursprungsland. Kaffe, coffee, café etc är alla ord som härrör till regionen Kaffa, men på amarinja heter kaffe bunna. Ungefär två gånger om dan ropade Eystash (på bilden) "Lydia! Bunna!" och kom med en kopp. Man rostar bönorna över en liten bärbar eldstad, brygger kaffet i den rundbottnade lerkannan som syns till höger, och dricker max tre koppar (som alla har olika namn), men aldrig fyra. Eftersom man brygger på sumpen är det bara vatten kvar i kopp fyra. Dessutom strör man ofta ut gräs på golvet (man eldar glatt på inomhus) och tänder rökelse.

Det här var nog den här bloggens längsta inlägg.

Etiopiens turistslogan ar '13 months of sunshine'. Det later ju bra, men jag kan tyvarr bekrafta att det inet stammer.

min plan for dagen var att besoka Mercato, den enorma utomhusmarknaden som ligger en halv kilometer fran barnhemmet och sager sig vara etiopiens, ja faktiskt hela afrikas, storsta. men efter ungefar tio minuter borjade det regna, nagat sa inihelvete, ett regn vardigt goteborgsk november. avloppsystemen har ar inte riktigt med i matchen sa vattnet rinner nedfor gatorna i leriga strommar. Vi akte fran Mercato i Getenets skruttiga Lada med ungefar noll sikt, sarskilt inte sedan den ena vindrutetorkaren ramlade av, och nu ar jag pa det har internetcafet igen. det askar och blixtrar och det hela hade val kants mer ok om det inte var for att regnperioden ar avklarad: normalt sett regnar det aldrig pa vintern. nu far alla bonderna som ar mitte uppe i tef-skorden problem. asdaligt.

Igar var jag pa Fistulasjukhuset, dar forlossningsskadade kvinnor vardas. Om jag har fattat hela fistulaproblematiken ratt: ibland ar kvinnans backen for trongt nar hon ska foda - det kan bero pa att hon ar undernard och darfor pytteliten, eller pa att hon sjalv ar ett barn, och ett antal andra grejer - vilket leder till att barnet inte kommer ut ordentligt. Trycket fran barnets huvud kan orsaka ett hal mellan vaginan och/eller urinblasan och andtarmen, vilket leder till inkontinens. Kisset, och ibland bajset, rinner bara rakt igenom. Dessutom ar barnen dodfodda och kvinnorna forskjuts ofta fran sina man. De har ingen egen inkomst, ingen vill ha med dem att gora och de har sma mojligheter att ta sig till sjukhuset for operation, sarskilt om de bor langt langt ut pa landet. Ibland kniper de ihop sina ben sa mycket for att hindra avforingen fran att rinna ut att benen blir fortvinade och de maste slapa sig fram. Men! som tur ar finns Dr Catherine Hamlin. Hon och hennes man, som tyvarr dog -93, kom hit pa femtiotalet och startade sjukhuset. Dr Catherine fyller 86 nu i januari men opererar fortfarande. Hon ar en fantastisk kvinna.

Imorgon ar det jul. Farmor Karin la ner firandet for lange sen, men det ar forsta gangen jag inte ar hemma och i alla fall firar lite halvhjartat. markligt fast mest skont. KRAM!

hur ska man borja. det finns inte internet pa barnhemmet dar jag bor, och nu sitter jag pa ett internetcafe i addis norra delar. Getenet som ar taxichaufforen som kor mig och Farmor Karin overallt sager att den har stadsdelen ar bland de aldsta i addis, over hundra ar. Trafiken ar mayhem. Det genomsnittliga avstandet till ovriga bilar, forgangare, asnor, getter, rullsstolsbundna, hastdroskor, manniskor som sover pa trottoaren och, om man har tur, en naken akrobat som hjular pa gatorna ar ca 50 cm.

Allt ar mycket bra. Etiopierna ar fantastiskt vanliga och artiga. Jag har blivit bjuden pa ca 117 koppar kaffe (kaffeveremonin ar ett blogginlagg for sig: man dricker helst tre koppar, och kaffet rostas, mals och kokas pa plats, vid en liten minispis pa golvet) och nar man blir bjuden pa mat far man aldrig sluta ata. at, at, at sager de. Halsandet ar ocksa ett kapitel for sig. Man tar i hand och kompletterar med antingen kindpuss eller liten bugning eller axel mot axel beroende pa vem man halsar pa. har fortfarande inte riktigt fatt klam pa det. men de fattar ju att jag ar ferenji och har sakert overseende.

Jag bor pa barnhemmet, som inte langre bara ar ett barnhem utan en mangd olika byggnader och verksamheter. Det finns en affar, en stickningsverkstad, ett injerabageri, en frisersalong, ett sjukhus osv osv. Allt ar - som de flesta byggnader har, om de inte ar plastskjul pa trottoaren - inhagnade av en mur och forsedda med vakter som oppnar grinden varje gang man ska ut eller in. det finns inget forsakringssystem, sa istallet hyr man privata vakter. det ar harda grabbar med sackiga militarbrallor och kpistar over axeln som patrullerar pa gatorna, och inne pa barnhemmets gard, tillsammans med nagra crazy ass hundar som svalts sa att de ska vara riktigt forbannade och hungriga pa natten. inte lage for kvallspromme alltsta.

Det ar ocksa lite frustrerande att inte kunna rora sig som man vill. men getenet ar grym och kor overallt, foljer med och haller koll. Idag har vi kort runt och handlat mat, vaxlat pengar och registrerat mig pa ambassaden (men en valdigt lang ko med somalier som vill skaffa visum utanfor). jag har aven kopt ett lexikon och ska nu imponera pa alla med mina stackars forsok till klickljud och explosiva konsonanter. Nu hem och lunch.

som Dr Alban, för övrigt ett av många nittiotalsfenomen som upplevt en renässans under tjugohundratalets första årtionde, hade sagt.

Enligt ryktet är det si och så med internet på barnhemmet där jag ska bo, så bloggning blir det efter förmåga. Fast det känns märkligt att tänka på att jag kommer ha dylika vardagsproblem i en annan världsdel om några dagar; att bara ta sig dit känns som ett mount Everest i sig.

Nu ska jag sova och förhoppningsvis vakna pigg som en spigg klockan 03 45.

Jo, och så är jag hemma igen den 10 januari. Heja!

60 timmar har jag kvar på den här kontinenten. Sjukt. Började packa idag - shorts känns surrealistiskt. Nu: boxning.

En ofta förekommande fråga i mitt liv är: vad händer med all tid? Vart tar den vägen? Finns det något slags mörkt hörn i min tillvaro, motsvarigheten till under soffan eller bakom frysen, där allt borttappat samlas upp medan man förgäves försöker komma ihåg? Jag undrar och undrar. Värst blir det såhär på fredagarna, eftersom ytterligare en vecka plötsligt bara har försvunnit. Eftersom Nils är lika störd som jag bestämde vi oss för att börja föra bok för tiden. Nu har jag facit.

Under november månad - bortsett från helgerna - hade jag föreläsning 61,5 timmar och pluggade 38,5 timmar, vilket motsvarade 13 respektive 8% av all tid. En femtedel av den totala måndagtilfredagtiden ägnade jag alltså åt min utbildning. Jag sov alldeles lagom mycket: 33,5 timmar, ungefär 8 timmar per natt. Varje morgon tog det i snitt en timma och en kvart från det att jag vaknade tills att jag åkte hemifrån. Allt som allt tränade jag 30 minuter om dagen och jag la ungefär lika mycket tid på hemarbete. 25 timmar, eller 5,2 % tillbringade jag med Nils utan att göra något annat samtidigt (läs: kvalitetstid), vilket är en timme och en kvart om dan (är det mycket eller lite?). Den största tidstjuven var transporterna - jag ägnade nästan två timmar om dagen åt att ta mig mellan olika platser. 42 timmar och 15 minuter hängde jag hemma mot 32 timmar och 15 minuter som jag träffade folk.  Jag ägnade knappt 7 timmar åt kultur och jobbade futtiga 3 timmar.

Jepp. Så var det. Ifall någon undrade.

Det är något befriande med siffror. Den här faktiskheten: "såhär var det". Man slipper spekulera och gissa sig till.

Ikväll ska jag supporta på en spelning och nu borde jag läsa om familjeterapins grunder.

Fast. Jag kanske är sist i världen med att se Clint Eastwoods Million Dollar Baby. Så här efter halva filmen har jag bölat uppskattningsvis 75% av tiden (det är nog nåt med hormonerna).

Dagens andra kulturella input har bestått av medeltida hjälteepos och Dantes Inferno. Jag har nog aldrig läst nåt splattrigare än Rolandssången (uppskattningsvis från 1000-talet). Fransmannen Roland och hans kompisar Olivier och ärkebiskopen + deras här slaktar araber på löpande band. Sköldar splittras, skallar klyvs, lansar drivs genom ringbrynjor. Hardcore. 

Och: grattis Marwa och grattis Efraim! Ha det gött och partaja bra! (fast inte du Effe, du är fortfarande minderårig.) 

(ta kort på kläder - typisk överflödig sysselsättning.)

Den här helgen har varit ett uppsamlingsheat för sånt jag inte riktigt hinner med annars. Jag har varit sjuk (i sviterna av vaccineringen), jag har läst böcker om Etiopien på bibblan, jag har druckit kaffe på fik med mig själv, jag har gått på svartklubb, jag har vandrat runt håglöst på Åhlens och blivit trött och opepp på all sorts konsumtion, jag har blivit bjuden på middag, jag har sett en superhjältefilm.

Dagens intressanta Etiopien-fakta: den etiopiska kalendern är old-school och kommer ursprungligen från den koptiska kalendern. Året börjar den 11 september och dessutom ligger den sju eller åtta år bakom (farmor Karin fick ett happy 2002!-kort nu i höstas). Och om jag inte har fel kommer jag hinna fira jul den sjunde januari (lite osäker på datumen) innan jag åker hem. 
 

Stort uppslag i GP idag: Vaccinet är slut på Olskrokens vårdcentral. Bistra sjuksköterskor står i det tomma väntrummet som tidigare varit packat med folk. När kommer vaccinet? Ingen som vet. Och utanför Kungshöjds vårdcentral står en skylt: vaccinet är SLUT. Det är mycket dramatiskt. Men imorse när jag sent omsider skulle försöka kirra den där sprutan så fanns det massor av vaccin, det var två (2) personer före mig i kön och allt som allt tog mitt vårdcentralsbesök en kvart.

Nu ska jag tjuvstarta julen och bäva inför miniinfluensan och smärtan i sprutarmen som brukar bryta ut sådär framåt kvällen.

min kamera - totalmiffad, som la madre skulle säga.

idag har jag, förutom allt vanligt som mat och plugg och så, stickat klart den där halsduken. Nils blev uppriktigt förvånad: "oj! är du klar? jag trodde att du skulle fortsätta tills den var fyra meter lång och för stor för att du skulle kunna använda den." Jag lyssnade på annikas spotifyplaylist under tiden och insåg hur länge sen det var jag lyssnade på musik jag aldrig hört förut.

Dagens intressanta Etiopien-fakta: imorgon blir det 21 grader varmt i Addis Abeba, enligt yr.no. 21 grader - ingen jacka! inga kängor! ingen halsduk av åttahundra gram kompakt ullgarn! Å nej. I min packning kommer det finnas jeansshorts och sandaler.